Hedla neurorehabilitering

Första gången på Hedla

Läs mera på Hedla neurorehabilering i södra Spanien,

I februari 2023 reste jag för första gången till Hedla Rehab i Almuñécar, en kuststad öster om Málaga i södra Spanien. Det var spännande och lite nervöst. Hela vistelsen – den 4 till den 26 februari – betalades av Försäkringskassan, något som inte är självklart utan kräver ansökan, motivering och tid. Men det gick.

Min fru och jag flög ner på en lördag och tog in på Hotel Bahía Tropical. Det var skönt med en vilodag innan rehabiliteringen började. Efter att ha hämtat väskorna sökte vi efter taxin som skulle ta oss vidare. Det tog en stund att hitta chauffören, och han pratade bara spanska. Resan blev lång – hundra kilometer österut längs kusten – men landskapet öppnade sig långsamt och Almuñécar tog emot oss till slut.

Första dagen gick vi ner till El Tesorillo, en strand strax utanför staden. Det var varmt, så vi bytte om till shorts. Min fru gick förstås och simmade.

På måndag var det dags. Inskrivning på Hedla, möten med läkare, fysioterapeut och logoped. Efteråt drack vi kaffe utomhus i solen. Något i mig drog ett djupt andetag.

En dag på Hedla

Träningen började halv nio på morgonen. Vi inledde alltid med utomhuscykling enligt ett HIIT-program: tjugo sekunders maximal ansträngning, sedan några sekunders vila – upprepat sju, åtta gånger. Det var hårt. Efteråt vila och kaffe utomhus.

Sedan följde logopedi. Jag och logopeden arbetade fokuserat tillsammans, ord för ord. Hela programmet var inställt på fem timmars träning om dagen.

Efter lunch och vila kom styrketräning och ytterligare logopedi. Det krävde mer av mig än något jag tränat sedan stroke – och samtidigt mer av mig än jag visste att jag hade kvar.

Helgerna

På helgerna fick vi tid över. En gång gick vi till Torre del Diablo, fyren ut mot hamnen i Almuñécar. Vandringen tar omkring en och en halv timme. Den är brant. Den är ansträngande. Och att klara den – så långt efter min stroke, så långt efter de första dagarna då jag inte ens kunde lyfta höger arm – var en seger jag inte hade vågat tro på i sängen på strokeenheten.