Vad du bör veta om stroke

Den här texten är skriven som ett komplement till min personliga berättelse om livet sex år efter stroke, men den kan läsas på egen hand. Den vänder sig till alla – inte bara till patienter eller anhöriga, utan till var och en. Jag skriver den som specialist i allmänmedicin och klinisk genetiker – och som någon som själv drabbats. Stroke är ett av de allvarligaste tillstånd man kan drabbas av, och samtidigt ett av de mest förebyggbara. Det jag önskar mest med båda texterna är att de ska sänka tröskeln för två saker: att känna igen tecknen, och att kontrollera de risker man faktiskt kan påverka.

Vad är stroke?

Stroke är det vanligaste ordet i dag, men tillståndet har många namn: slaganfall, apoplexi, insult, hjärnslag – eller bara slag. På norska heter det hjerneslag eller bare slag. Oavsett vad man kallar det handlar det om samma sak: ett samlingsnamn för hjärninfarkt (en blodpropp) och hjärnblödning..

Stroke är ett samlingsnamn för plötslig skada i hjärnan orsakad av att blodcirkulationen sviktar. Det finns två huvudtyper:

• Hjärninfarkt (cirka 85 procent av alla stroke). En propp täpper till ett blodkärl i hjärnan, och nervceller som inte längre får syre och näring börjar dö inom minuter.
• Hjärnblödning (cirka 15 procent). Ett blodkärl brister och blod tränger ut i hjärnvävnaden eller utrymmet runt hjärnan.

Symtomen är ofta likartade, men behandlingen skiljer sig helt åt. Därför är den första akuta utredningen, en datortomografi av hjärnan, så avgörande: den visar om det är en propp eller en blödning.

AKUT-testet – så känner du igen en stroke

Det viktigaste du kan ta med dig från den här texten är AKUT-testet:

• A – Ansikte: Be personen le. Hänger ena mungipan?
• K – Kropp: Be personen lyfta båda armarna och hålla dem rakt utsträckta. Faller den ena ner?
• U – Uttal: Be personen säga en mening. Är talet sluddrigt eller saknas ord?
• T – Tid: Är något av ovanstående onormalt – ring 112 omedelbart.

Tid är hjärna. Vid en hjärninfarkt förloras ungefär två miljoner nervceller per minut. Varje minut räknas. Vänta inte på att se om det ”går över”. Ring direkt.

Andra varningstecken är plötslig synrubbning på ena eller båda ögonen, plötslig kraftig huvudvärk utan tydlig orsak, plötslig yrsel eller balansrubbning. TIA – övergående stroke-liknande symtom som går tillbaka inom 24 timmar – är inget att ignorera. Det är ofta en förvarning, och ska utredas akut.

Vad händer i hjärnan?

Hjärnan väger drygt ett kilo och består av ungefär 86 miljarder nervceller, så kallade neuron. Varje neuron har förbindelser till tusentals andra. Tillsammans bildar de ett nätverk som styr allt vi gör – från att lyfta en kaffekopp till att minnas en barndomssommar. Och allt detta sker genom elektriska och kemiska signaler som kräver enorma mängder energi.

Trots att hjärnan utgör bara två procent av kroppsvikten förbrukar den ungefär 20 procent av kroppens syre och energi. Den har inga egna förråd att luta sig mot. Den är helt beroende av att blodet, sekund för sekund, levererar syre och socker. Om flödet stryps ner till noll börjar nervcellerna fungera sämre inom 10–15 sekunder. Efter några minuter börjar de dö.

Det är det som händer vid en hjärninfarkt. En propp blockerar ett blodkärl, och området nedströms får inte längre den syresättning det behöver. I själva kärnan av området går nervcellerna förlorade snabbt – det är vävnad som oftast inte går att rädda. Men runt kärnan finns en zon där cellerna är skadade men ännu inte döda. Den zonen kallas penumbra, vilket betyder ”halvskugga” på latin. Cellerna där har fortfarande en chans, om blodflödet återställs i tid.

Det är just den zonen som all akutbehandling siktar på.

Det är också därför läkare brukar säga time is brain – tid är hjärna. Vid en typisk hjärninfarkt förloras ungefär två miljoner nervceller per minut. Varje timme utan behandling motsvarar uppskattningsvis 3,6 års normalt åldrande av hjärnan. Det är inte en metafor. Det är en faktisk uppskattning från forskning.

Därför är AKUT-testet och 112-samtalet så avgörande. Inte för att stressa upp någon, utan för att den enda variabel vi människor verkligen kan påverka i en akut stroke är tiden. Allt annat – proppens läge, kärlets storlek, patientens ålder, sjukhusets resurser – är redan givet när larmet går. Tiden är det enda som ligger i våra händer.

De viktigaste riskfaktorerna

De fyra största riskfaktorerna för stroke är:

1. Högt blodtryck – den enskilt viktigaste, och samtidigt en av de mest underbehandlade. Många känner inte till att de har det.
2. Förmaksflimmer – en hjärtrytmrubbning som ökar risken för proppar som kan följa blodet upp till hjärnan.
3. Diabetes – skadar blodkärlen över tid.
4. Rökning – fördubblar risken.

Till detta kommer höga blodfetter, övervikt, fysisk inaktivitet, hög alkoholkonsumtion, stress och ärftlighet. Inget av detta är ett moraliskt omdöme. Det är riskfaktorer – saker vi kan påverka mer eller mindre. Men just möjligheten att påverka är hela poängen.

Jag vill särskilt nämna blodtrycket, eftersom det är så lätt att missa. Det ger sällan symtom. När det gör det – huvudvärk, trötthet, yrsel – är symtomen lätta att förklara bort med stress eller sömnbrist. Det enda säkra sättet att veta är att mäta. Apotekens automater fungerar. Hemmamätare kostar några hundralappar och är pålitliga. Vården kan följa upp.

Akutbehandlingen

Vid en bekräftad hjärninfarkt finns idag två huvudsakliga behandlingar:

• Trombolys – ett läkemedel som ges som infusion och löser upp proppen. Ges inom 4,5 timmar efter symtomdebut, i vissa fall upp till 9 timmar med utvidgad bildutredning.
• Trombektomi – en kateter förs in via ljumsken upp till hjärnan, och proppen dras ut mekaniskt. Effektiv vid större proppar i större kärl. Kan göras inom 24 timmar efter symtomdebut.

Trombektomi blev rutinbehandling i Sverige först kring 2015 och är ett av de största terapeutiska genombrotten i modern neurologi. Det räddade mitt liv.

Vid en hjärnblödning är behandlingen en annan: blodtryckssänkning, vid behov reversering av blodförtunnande läkemedel, och ibland neurokirurgi.

Alla med stroke bör vårdas på en strokeenhet – en specialiserad avdelning med ett tvärprofessionellt team av läkare, sjuksköterskor, fysioterapeuter, arbetsterapeuter och logopeder. Vård på strokeenhet har visats förbättra prognosen oavsett ålder, kön och stroketyp.

Rehabilitering

Efter den akuta fasen tar rehabiliteringen vid. Den är ofta lång och krokig. Den bygger på det vi kallar neuroplasticitet – hjärnans förmåga att bilda nya kopplingar och kompensera för skadade områden. Det är ingen mirakelförmåga, men den är verklig, och den stimuleras av tre saker framför allt: tid, repetition, och fysisk aktivitet. Forskning visar att fysisk träning, inte minst högintensiv intervallträning, stödjer återhämtningen även av språk och kognition.

Lika viktigt – och svårare att fånga i ord – är det mänskliga: logopeden som arbetar med ditt språk månad efter månad, fysioterapeuten som följer dig från säng till stol till gång, anhöriga som finns där när framstegen är osynliga dag för dag men synliga månad för månad. Den här typen av samordnat, mänskligt arbete är kärnan i det som specialiserad neurorehabilitering erbjuder.

Fler texter om vägen tillbaka hittar du under Rehabilitering efter stroke.

Vad du kan göra

Om du läser det här utan att ha drabbats av stroke – grattis. Det är den bästa positionen att vara i. Här är det viktigaste du kan göra:

• Mät ditt blodtryck. Regelbundet. Vet om du har högt blodtryck eller inte. Om du har det, behandla det.
• Sluta röka. Allt annat blir bättre när du gör det.
• Var fysiskt aktiv. Inte perfekt aktiv. Regelbundet aktiv.
• Kontrollera blodsocker och blodfetter om du har riskfaktorer i familjen eller är över 45.
• Lyssna på dina symtom. Långvarig huvudvärk är inte normalt. Återkommande hjärtklappning är inte normalt. Ta upp det med din läkare.

Det är saker som låter självklara. Det är de också. Men självklara saker är inte alltid lätta att göra. Jag säger det här som någon som inte alltid lyssnade på sina egna råd.

En sista sak

Om du är anhörig till någon som drabbats: du är inte hjälplös. Det du gör – närvaron, samtalen, den vardagliga uthålligheten – är ofta avgörande för rehabiliteringens kvalitet. Hjärnan reagerar på relation lika mycket som på övningar.

Och om du själv har drabbats: det går att leva ett rikt liv efter stroke. Det går inte alltid att leva det liv man hade. Men det går att leva ett liv som har sin egen mening, sin egen riktning, sina egna glädjeämnen. Det vet jag, för jag lever det.

Vill du följa fortsättningen? På bloggen skriver jag om forskning, vardag och vägen tillbaka.