Vi hade bestämt att vi skulle flytta till Öregrund. Jag pendlade från Uppsala till Öregrund med buss, och det tog 1 timme och 45 minuter att åka en enkelresa. Det är en liten vårdcentral belägen centralt i Öregrund. Jag trivdes med detta. Ingrid jobbade i Uppsala på kommunen, men hon sökte jobb i Östhammars kommun.

Efter mycket sökande i Öregrund hittade vi en lägenhet på Långgatan. Parallellt såldes bostadslägenheten i Uppsala. Vi flyttade från Uppsala till Öregrund. På riktigt. Till slut fick vi en etta, belägen i samma hus som Systembolaget. Det var en taklägenhet, med ett takfönster ovanför sängen.

Ingrid trivdes inte på jobbet. Det var långa telefonsamtal på bussen till Östhammar. Men jag trivdes jättebra som distriktsläkare på min vårdcentral. Det var mycket att göra, men folket var mycket hyggliga.

Vintern

Den andra vintern var en underbar tid. Det var bara två dygn med minusgrader på hela vintern. Jag och Ingrid promenerade nästan dagligen. Vi gick över Sunnecamping och vidare på en stig i skogen. En runda tog drygt en timme att gå. Underbart. Sedan fikade vi på klipporna och njöt.

Damernas badhus

Vi promenerade ofta förbi Tallparken. Där låg en gång ett kallbadhus för damer, byggt 1896. Innan dess hade män och kvinnor badat på olika tider i samma hus, men styrelsen tyckte att det vore bättre med två badhus – ett för damer vid Tallparken, ett för herrar i Västerhamnen.

Idag är byggnaden borta. Men grunden står kvar – huggna stenar staplade på klippan, övervuxna av mossa. Ovanpå har någon byggt ett ramverk i trä, som en port mot havet. Bredvid leder ett järnräcke, inhamrat direkt i berget, ner mot vattnet. På vintern hänger isen i långa tappar från räcket.

Och om man tittar noga ser man namnen. Inhuggna i klippan, vissa fyllda med blå färg som någon har bättrat på genom åren. F.H. 1850. Initialer från tre somrar i rad – 1887, 88, 90. L.N. 1899. Hildur & Lars, 22 augusti 1908. A. Thor Viken. H.W. 1946. Och bland namnen, en gren med blad, omsorgsfullt inhuggen av någon som hade tid.

Människor som badade här, klädde av sig vid samma klippa, kom tillbaka år efter år. De är borta. Klipporna och namnen finns kvar. Solen lyser. Det räcker.

Covid

Vintern var över och sedan kom förstås covid våren 2020. Jag var på jobbet under covidepidemin – som distriktsläkare för hosta, snuva och sjukdomssymtom. Till en början var det skyddskläder, munskydd och provtagning. Det sattes upp ett tält utomhus för patienter som hade misstanke om covidsmitta.

Jag fick lite hosta, kanske. Som distriktsläkare fick jag göra en provtagning i Uppsala. Den var negativ, såklart.

Men våren kom ändå. Tulpanerna blommade vid hamnen.

Planerna norrut

Ingrid hade fått jobb som äldrevårdschef i Svenstavik. Det var en fortsättning på det hon påbörjat i Uppsala. I grunden var hon sjuksköterska inom barn- och ungdomspsykiatrin, men hon hade startat om och blivit chef.

Jag trivdes som distriktsläkare, men jag sa upp mig med en månads varsel. Det var ett gemensamt beslut. Min tjänst som klinisk genetiker på 25 procent behöll jag förstås.

Min specialitet var kardiovaskulär genetik – ärftliga hjärt-kärlsjukdomar. Långt QT-syndrom, hypertrofisk kardiomyopati, familjär hyperkolesterolemi, ärftliga aortasjukdomar. Tillstånd som kan gå i släkten i tysthet, ibland med risk för plötslig död hos unga. Mycket av arbetet handlade om att utreda familjer och fånga upp dem i tid. I Östersund skulle jag ta med mig den kunskapen, och dessutom ta över mottagningen för Huntingtons sjukdom – en dominant ärftlig, obotlig hjärnsjukdom där varje barn till en bärare har femtio procents risk att ärva anlaget.

Vi planerade ett nytt liv.

Men det blev aldrig så. Innan vi hann flytta kom stroken.

---