Den här texten är till dig som inte är läkare. Den är till dig som någon gång kanske kommer att se en strokeattack hos en familjemedlem, en kollega, en granne – eller känna den själv. Den handlar om en enda sak: att tid är allt vid stroke. Och om att det är värt att lära sig några grundläggande saker innan dagen kommer då det räknas.

Jag skriver detta som tidigare läkare, som forskare i kardiovaskulär genetik, och – det viktigaste – som någon vars liv räddades just för att jag fick behandling i tid.

Tid är hjärna

Det finns en mening som inom strokemedicin har blivit nästan ett mantra: time is brain. Tid är hjärna.

Det är inte en metafor. Det är matematik. Vid en typisk hjärninfarkt – när en propp blockerar ett blodkärl och en del av hjärnan förlorar sin blodförsörjning – dör ungefär två miljoner nervceller per minut. Det betyder ungefär 120 miljoner nervceller per timme. Forskning som publicerats i strokefacktidningar visar att varje timme utan behandling motsvarar uppskattningsvis 3,6 års normalt åldrande av hjärnan.

Den siffran får mig att stanna upp. Sex timmar utan behandling är, biologiskt sett, omkring tjugo års hjärnåldrande. På sex timmar.

Det är därför varje minut räknas.

Behandlingsfönstret

Det finns idag två huvudsakliga behandlingar vid en hjärninfarkt:

• Trombolys – ett läkemedel som löser upp blodproppen. Ges idag oftast som tenekteplas, en spruta som tar några sekunder att administrera. Behandlingsfönstret är cirka 4,5 timmar från symtomdebut, i utvalda fall upp till 9 timmar om bildbehandlingen visar att det finns räddningsbar hjärnvävnad kvar.
• Trombektomi – ett ingrepp där en kateter förs in via ljumsken och proppen dras ut mekaniskt. Behandlingsfönstret är upp till 24 timmar, men ju tidigare desto bättre resultat.

Det viktigaste att veta är detta: dessa fönster räknas från symtomdebut, inte från när patienten kommer till sjukhuset. Om det tar två timmar att ringa 112 och en timme att komma till sjukhuset, är hälften av trombolysfönstret redan borta innan behandlingen ens kan börja.

Och här ligger det stora problemet i Sverige idag: vi har en världsledande akut strokevård, men många patienter kommer fram för sent.

Varför så många kommer för sent

Studier i Sverige och övriga Norden visar att den genomsnittliga tiden från symtomdebut till ankomst på sjukhus är 3–4 timmar. Det betyder att hälften av alla strokepatienter tar ännu längre tid på sig. Många kommer aldrig fram i tid för optimal behandling.

Varför? Det finns tre huvudsakliga orsaker, och alla tre är värda att förstå – för att kunna motverka dem hos sig själv och hos andra.

Symtomen känns inte igen. Stroke gör sällan ont. En arm som inte vill röra sig. Ett ord som inte kommer fram. En sluddrig mun. Det är inte symtom som tvingar fram en akut reaktion på samma sätt som bröstsmärta gör. De är lätta att förklara bort som trötthet, stress, en dålig sömn.

Förnekelse och hoppfullhet. Den vanligaste – och samtidigt farligaste – reaktionen är att tänka ”det går säkert över om jag bara vilar lite”. Man sätter sig ner. Man dricker ett glas vatten. Man väntar i tio minuter. Och så har en kvart redan gått. Tjugo minuter. Halvtimme. Hjärncellerna dör hela tiden, även när det är tyst i rummet.

Att inte vilja vara till besvär. Många, särskilt äldre, väntar med att ringa 112 för att de inte vill orsaka uppståndelse. De vill inte bli en pinsam falsk alarm. De vill inte ta upp ambulansens tid om det visar sig vara ”ingenting”.

Det är förståeligt mänskligt beteende. Men det är det farligaste man kan göra vid en stroke.

AKUT-testet

Det viktigaste verktyget för att känna igen en stroke heter AKUT-testet. Det är ett enkelt test som vem som helst kan göra på vem som helst:

• A – Ansikte. Be personen le. Hänger ena mungipan? Är leendet snett?
• K – Kropp. Be personen lyfta båda armarna rakt framåt och hålla kvar i tio sekunder. Faller den ena ner?
• U – Uttal. Be personen säga en mening, till exempel: ”Det är vackert väder idag.” Är talet sluddrigt eller saknas det ord?
• T – Tid. Om något av ovanstående inte stämmer – ring 112 omedelbart.

Det räcker att ett av de tre första testen visar något onormalt. Det räcker att en arm faller. Det räcker att en mungipa hänger. Det räcker att tre ord är sluddriga.

Sedan ringer du 112. Inte din anhörige. Inte din egen läkare. Inte vårdcentralen. 112.

Andra varningssignaler

Förutom AKUT-testets tre tecken finns det andra symtom som kan tyda på stroke och som bör föranleda ett omedelbart 112-samtal:

• Plötslig kraftig huvudvärk utan tydlig orsak
• Plötslig synrubbning på ena eller båda ögonen
• Plötslig yrsel eller balansrubbning, särskilt i kombination med andra symtom
• Plötslig domning på ena sidan av kroppen
• Plötslig förvirring eller svårighet att förstå vad andra säger

Det gemensamma är ordet plötslig. Stroke kommer plötsligt. En kronisk huvudvärk är inte stroke. En akut, kraftig huvudvärk ”som ingen annan tidigare” kan vara det.

Vad händer när du ringer 112

Det är värt att veta vad som sker, så att du inte tvekar.

Du säger att du tror att det är en stroke. Du beskriver symtomen kort. Larmoperatören ställer ett par snabba frågor. En ambulans skickas. Personalen i ambulansen gör en första bedömning på plats och börjar förbereda mottagandet på sjukhuset.

I många regioner aktiveras ett så kallat strokelarm redan i ambulansen, vilket gör att neurolog, röntgen och strokeenhet är redo när patienten anländer. På akuten görs en datortomografi inom minuter. Om det är en propp och behandling är möjlig, kan trombolys eller trombektomi påbörjas direkt.

Allt detta är dyrt och resurskrävande, och det är värt det. Men det förutsätter att patienten kommer fram i tid.

Falska larm är ingen pinsamhet

Här är det viktigaste budskapet i hela texten: att ringa 112 vid misstänkt stroke är aldrig fel.

Sjukvården vill att du ringer. Ambulansen vill att du ringer. Om det visar sig vara något annat – migrän, lågt blodsocker, en infektion – är det en lyckad utredning, inte en pinsamhet.

En av sjukvårdens viktigaste budskap till allmänheten just nu är att normalisera att ringa 112 vid misstänkt stroke. Den som väntar i tio minuter för att vara säker har redan förlorat 20 miljoner nervceller. Den som väntar en timme har förlorat 120 miljoner.

Det finns inget värre än att tio år senare tänka tillbaka och inse att man väntade en timme till för att vara artig.

Att leva med risken

För dig som har förhöjd risk för stroke – högt blodtryck, förmaksflimmer, diabetes, tidigare TIA, eller ärftlighet – finns det några konkreta saker du kan göra för att minska tiden om det skulle hända.

• Lär dig själv AKUT-testet. Lär dina anhöriga AKUT-testet.
• Berätta för din partner eller dina barn vad de ska göra. Skriv det på kylskåpet om det behövs.
• Ha 112 i mobilen så att du eller någon annan snabbt kan ringa. Behöver du säga ”stroke” är det allt.
• Mät ditt blodtryck regelbundet. Och behandla det om det är förhöjt.
• Sluta röka, om det är aktuellt. Det är det enskilt största du kan göra.

Det är enkla råd. Men det är de enkla råden som räddar liv.

En sista sak

Jag vet hur det är att ligga på en strokeenhet med en kropp som inte längre fungerar som man vill, med ord som inte kommer fram, med en framtid som plötsligt är oklar. Det är inte ett tillstånd man önskar någon.

Men jag vet också att jag är där jag är idag – sex år efter min stroke, fortfarande tänkande, fortfarande skrivande, fortfarande i livet – för att jag fick behandling i tid. För att någon ringde 112. För att en ambulans kom. För att en interventionsradiolog drog ut min propp innan för mycket var förlorat.

Det är det jag önskar för var och en som drabbas. Att någon ringer 112 i tid.

Det börjar med att vi alla – läkare, anhöriga, vänner, kollegor, främlingar på gatan – vet vad vi ska göra när det händer.

Lär dig AKUT-testet. Lär dina nära det. Lova att ringa 112 om något inte stämmer.

Det är det viktigaste du kan göra för en framtida strokeöverlevare. Kanske för dig själv.